Vi som är ledare i offentlig sektor behöver hantera allsköns komplexa utmaningar. Åldrande befolkning, ökande psykisk ohälsa, klimatförändringar, missnöje och uppsägningar bland vårdpersonal. Och inte minst en långt utdragen pandemi. Det finns ingen quick fix för att lösa dessa utan vi får leva med dom men det finns bättre och sämre angreppssätt. Kompetens i att leda i komplexitet bör vara efterfrågat. Nyckelkomponenter i ett sådant ledarskap är saker som: peka ut riktning och ramar men skapa förutsättningar för välfungerande team med stort mandat, involvera många för att få in så många perspektiv som möjligt, skapa tillit och förtroende så att vi är trygga att utmana det invanda och gå in på nya vägar, testa, göra prototyper och utvärdera. När vi som organisation hamnar i tuffa lägen märker jag att ryggradsreflexen kickar in; vi tajtar till tömmarna, toppstyr, kontrollerar, fokuserar på en isolerad fråga, blir reaktiva och underminerar kraften i de många. Muskelminnet leder in oss på det som är bekant, våra gamla lösningar. Så vi plockar fram samma verktyg som förut. Konstgjord andning. Tillfälliga kraftsamlingar för att lösa eviga utmaningar. Vi måste utmana ryggradsreflexen och muskelminnet. Lära oss känna igen dom när dom pockar på, säga hej på er och sen sätta dom på åskådarplats medan vi öppnar vår nya mindre beprövade verktygslåda.

 Alltför ofta ser jag att vi går in i det invanda och bekanta trots att vi vet att det inte fungerar. Och konsekvenserna av detta blir svårare och svårare för varje gång. Vi krymper vårt manöverutrymme för kommande utmaningar när vi inte bygger upp någon kapacitet eller kompetens i det nya sättet. Samtidigt, ju längre vi går på den ohållbara vägen, blir utmaningarna svårare och svårare. Vi behöver skapa nya muskelminnen. Vi behöver vara nere i rötterna och bota rotorsaker men istället är vi långt ut i bladverket och där har problemen hunnit bli så många och vi ser inte vilket som kommer från vilken rot så vi hanterar dom ett och ett som separata problem. Just idag ser jag detta väldigt tydligt och därför är det en tung dag att vara förändringsledare.

 Tack och lov har jag ett fantastiskt nätverk av andra modiga ledare som också vill ha en ny ordning. Ett gäng förändringsagenter runt hela jordklotet att vända mig till när hoppet känns långt borta. Dom påminner mig om att vi är många även om man känner sig ensam ibland. Och ensam är verkligen inte stark. Förutom att hämta kraft hos mina vänner som vandrar i samma riktning som jag mediterar jag. Jag kopplar upp mig mot den outsinliga källan av ljus och kärlek som vi alla har tillgång till om vi bara söker upp stillheten. Och så fyller jag på tills jag åter är i balans, åter kan se andra utifrån deras högsta bästa och åter ser det som händer i deras rätta proportioner utifrån både tid och rum. Att jag både är droppen och havet. Och så fortsätter jag min vandring med förnyad kraft.