Det handlar om fällan att det är bråttom och krävs ett beslut på en gång och vi har inte tid eller råd att agera på det sätt som är bäst långsiktigt. Problemet är framför oss här och nu och ska lösas här och nu. Vi hamnar i ”one ill one pill-syndromet”. Ett problem har en lösning. Ett annat problem har en annan lösning och vart och ett av våra miljoner problem ska lösas på sitt eget sätt och det är därför det är så oerhört bråttom och stressigt hela tiden så jag hinner inte tänka längre än till just detta problem som jag har framför mig just nu. ”Den här gången löser vi det för stunden”, hafsigt och mot bättre vetande. ”Nästa gång, då ska vi se till att ha mer tid på oss, gå till botten med det och göra det ordentligt på det där strukturerade och genomtänkta sättet som vi egentligen jobbar på. För det här hafsiga och kortsiktiga är ju inte jag, det är egentligen under min värdighet. Men nu krävde ju situationen att vi löste det snabbt och kortsiktigt.” Detta intalar vi oss gång på gång och vi lurar oss själva men innerst inne vet vi att det inte är sant. Men vi väljer att tro på det för insikten att vi är en del av problemet gör för ont i oss. Vi befinner oss långt ut i bladverket i problemträdet där varje löv är ett eget problem som springer ur samma stam och har samma rötter. Vi tittar så närsynt med förstoringsglas på varje blad att vi missar att dom alla växer ur samma rot. Hade vi bara lyft blicken lite litegrann, tittat lite ur ett annat perspektiv, varit lite nyfikna på omgivningen och ursprunget, så hade vi upptäckt det. Men det är ju så många löv som måste tas om hand så vi hinner inte det.

Hur kan vi undvika den här fällan? Ja det kräver en hel del mod att ifrågasätta den inrutade normen om alltings bråttomhet. Det vi byggt upp för att ruta in världen enligt den rationella hjärnans logik. Den som vill bemästra och erövra. För vem är det bråttom att just detta löses just nu? Vad är det värsta som händer annars?

För det första behöver vi ifrågasätta brist-paradigmet. Föreställningen om att vi har ont om tid och resurser, och som pushar oss till ogenomtänkta och ohållbara beslut. För sanningen är att vi lever i överflöd. Men i vår rationella tillvaro väljer vi att sätta tajta deadlines, vi avgränsar för att få grepp om vårt individuella ansvar och ser till att leverera enligt just det. Så kan ingen komma sen och säga att jag inte gjorde min del. Jag har min rygg fri. Men att vi inte kommit åt själva grundproblemet ser jag inte som mitt ansvar.

För det andra behöver vi göra upp med vårt eget behov av att känna oss viktiga tack vare våra fullspäckade kalendrar. Vi är nog många som uttrycker en längtan till en mindre pressad tillvaro med en luftigare kalender. Men när vi väl hamnar där framkallar det ett visst mått av ångest och villrådighet. Vem är jag nu när jag inte kan definiera mig själv genom allt jag GÖR, och all min upptagenhet? Det framkallar en hel del obehag hos många av oss att försöka gå bakom det. Vi gillar att känna oss nyttiga och bocka av saker på listan. Jag tänker att det måste gå att jobba med rotorsaker till stora problem utan att det känns övermäktigt och på ett sätt som gör att vi ändå får tillfredsställelsen av att känna oss nyttiga, att vi kommer framåt och åstadkommer något konkret även om resultaten av ett sådant arbete inte kan redovisas i en tabell i nästa tertialrapport. Det kan vara idé att lägga lite tid på att fundera ut vilken feedback jag behöver ha som kan visa om jag är på rätt väg eller inte. Feedback som inte handlar om att jag har utfört en viss uppgift och sätter check på den utan ett litet tecken från systemet som visar att min intervention har haft en verkan.

För det tredje och sista är mitt tips att stå emot instinkten som många av oss har att gå direkt till en lösning. Det skaver att sitta med ett problem, vi vill bli av med obehaget genom att snabbt hitta en lösning och vår lösningsorienterade attityd får så mycket bekräftelse av omgivningen att vi gillar att vara där. Men får vi lite tid att hänga med problemet och sova på saken får vi möjligheten till perspektiv. Ofta går problemet igenom en förvandlingsprocess om vi ger det lite tid. Och då visar det sig att tillvägagångssättet för att ta oss an det behöver vara ett annat än det vi först tänkte oss. Kanske kommer vi tack vare detta i alla fall åt en gren på problemträdet. Och den grenen har fler löv än det enda som vi först såg. Och vi hittar en medicin som ger färre biverkningar och kommer åt några fler åkommor vilket gör den extra tidsåtgången värd flera gånger om.