Vi känner det alla. Trycket, det som skaver, den kognitiva dissonansen som det heter på forskarspråk. Vi vet att vår livsstil håller på att utrota hela mänskligheten. Det är inte brist på fakta. Vi vet alldeles för mycket för att kunna fortsätta som vanligt och samtidigt må bra. Vi som ser oss som rationella tänkande människor. Vi har en logisk slutledningsförmåga, grundad i information och fakta, som vi bygger våra beslut på, eller hur? Det är ganska mycket som tyder på motsatsen just nu. Vårt förnuft, vår effektivitet och rationalitet har tjänat oss väl men idag har den tjänat ut sin rätt till förarsätet. Jag baserar detta på två iakttagelser. För det första kan inte den mest rationella hjärnan i världen greppa komplexiteten i världen eller den potential denna innebär för mänskligheten. För det andra är vi inte rationella ens när vi tror att vi är det. Vi agerar i största utsträckning från rädsla. Vi kan maskera våra rädslobaserade beslut med rationella argument men så länge vi ljuger för oss själva och förpassar vår nedärvda men kunskap i form av bland annat magkänsla,  känslighet och intuition till garderoben löser vi aldrig hållbarhetsutmaningen.

Det är jättejobbigt att tvingas inse att vi inte kan blunda längre, att vi inte kan se på en produkt till exempel utifrån den tid den tjänar mig. Vi måste tänka på var den var innan och vart den tar vägen efter. Jag tänker på detta som träning i vårt perifera seende, till skillnad från det tunnelseende vi ofta befinner oss i, som utgår från jag, jag, jag.

Nu är det dags för fakta att ge plats för känsla. Självkännedom, intuition, energikompetens. Ibland talas om transformativt ledarskap. Det säger sig själv att det inte är ett ”business as usual-ledarskap” som krävs för att ta mänskligheten igenom den transformation som vår generation har den sista chansen att lyckas med innan det är för sent. Nej det är stort och bombastiskt och det kräver stora och bombastiska ord och åtgärder. Men inte mer av samma. Små ständiga förbättringar är inte tillräckliga lösningar här.

Det kan låta hopplöst men det fina i kråksången är att vi har allt vi behöver för att klara det. Vi har det i oss och det har alltid funnits där men vi har glömt bort det i ett samhälle som har premierat rationalitet, individualism och konkurrens. Materiellt välstånd, yta och status. Det som går att mäta, räkna ut och rama in i tabeller. Det krävs mycket mod för att utmana detta och ta fram det som hamnat i skymundan. Och allra mest krävs det av ledarna. Dom som ska gå längst fram. Vi behöver ta steget ut tillsammans, hand i hand ut i ovissheten. Ta av oss den gamla kostymen, våra gamla sanningar och förverkade lösningar. Och vi måste stå nakna ett tag. Nakna in på bara mänskligheten. Nakna tills ny frisk luft blåser in och fläktar vår sårbara nakenhet, tills vi faktiskt känner vinden mot våra kroppar, vi känner gräset mot våra fotsulor, vi känner vätan av regnet mot våra kinder. Så nakna att även våra blinda fläckar exponeras. Nakna under den eviga oändliga stjärnhimlen, vars stjärnor har navigerat sjöfarare över världshaven med enbart sin intuition som kompass, men som för oss bara är stjärnor. Det kommer kännas som en evighet. Men det är bara en kort sekund. Som när man famlar i mörkret, efter ett tag skärps sinnena, men ögonen måste vänja sig vid mörkret först, sen träder konturerna fram. Skala av, skala av, vädra ut. Fatta vilket mod som krävs.

Dissonansen är för mig lika mycket själslig som kognitiv. Vi är ute på irrfärder och nu är det dags att hitta vägen hem. Vi vet inte hur vårt hem ser ut men vi kommer känna igen det när vi ser det. Jag bidrar med det jag kan. Min blogg är född och jag är den besjälade chefen i det offentligas tjänst.